Om vårt arbete

Vad är egentligen utveckling?

Det slår mig varje gång jag med ett urskri och fruktansvärd vånda förlöses ur en alldeles underbart själsrogivande ledighet in i den kalla och bistra verkligheten som i folkmun kallas 8 timmars arbetsdag.

Nyckeln till frihet måste vara kunskap som kan leda till mer effektiv sysselsättning. Ökat tempo och förlängning av arbetstiden är bara kortsiktig kompensation för brist på kunskap, i en konkurrenssituation där motståndarna antingen sitter på mer kompetens eller mer välpiskad personal.

Var kommer välståndet ifrån? Hade välståndet försvunnit om man infört 4 timmars arbetsdag? Hade det ökat om man infört 12 timmars?

Min analys är att människans drift att trötta ut sig själv gör att hon väljer att leva på smärtgränsen för att slippa riskera att känna sig lat, oberoende om det finns en logisk poäng med det eller inte.

Viljan att arbeta går djupt i oss; i onlinerollspel används termen "grinding" (att grinda, svengelska av "to grind" dvs att mala), som ett beskrivande ord för när man repeterar en simpel syssla hundratals eller tusentals gånger i allt från en hel dag till flera veckor eller månader för att uppnå ett önskvärtresultat. Sysselsättning kan vara så basal som att var femte sekund trycka på en knapp under 6 timmars tid. Man gör det för att man vet att ansträngningen kan leda till något gott, men också för att själva arbetet skänker ro, för man gör något "vettigt".

Nu ska man inse att spelarna är fullt medvetna om den tvåfaldiga meningslösheten i detta: för det första är det ett datorspel; det är osannolikt att din karaktärs välstånd i spelet skulle påverka ditt eget välstånd utanför spelet i någon väsentlig mån. För det andra är sysselsättningen helt digital; det som kan ta månader att uppnå för en spelare är egentligen bara en check i en databas, dvs arbetet hade kunnat uppnås av att en av programmerarna tryckt på en knapp på sin sida. Det finns ingen resursbrist, ekonomisk förlust eller någon som helst relevans för någon annan egentligen, än just för spelaren och dennes närmaste införstådda.

Arbetet är per definition meningslöst. Det skänker bara en tillfredsställelse av att man inbillar sig att man faktiskt gör något värdefullt.

Är västvärldens arbetshets präglad av samma grundströmning? Arbetar vi hårt för att vi njuter ömsom hatar smärtan det ger oss? Lider vi alla av arbetsnarkomani som vi likt spelberoende kollektivt hade behövt bota genom att stiga ut ur vår grinding och istället se förnuftsmässigt på hur vi skapar en bättre värld?