Old school reklam äger

Mys i tält i ingenstans

148 91 Ösmo, Sverige http://m.google.se/u/m/zrHQF3

Minsta möjliga utvecklingskostnad, största möjliga reklambudget.

Att ingen söker sig till tekniska utbildningar är helt och hållet och fullständigt baserat på sunt förnuft. Det finns inget problem. Människor vill uppleva saker. Att vi sörjer våra teknikutbildningar är krokodiltårar. Vi har nått en punkt där mertalet av oss har det så bra att mödan att tillverka nytt tekniskt skit inte överstiger glädjen av att nyttja det vi redan har. Vad vi ser är bara fortsättningen på en utveckling där arbetsmängden som krävs för att uppehålla ett fungerande samhälle där många trivs krymper.
Och reklambranschen tillverkar vuxensagor. Upplevelser. Visioner. Fantasier. Trender. Åsikter.
Människor som skyr teknikutbildningar vet att i framtiden kommer konkurrensen stå mellan dom som kan tillverka bäst fantasier och upplevelser, medan teknikplattformen är mindre intressant.
Vi vet det. Du vet det.
Media, politikerna (förutom Wetterstrand), Högskoleverket, vet det inte.
Människor som grupp är bra mycket mer lyhörda för vart vinden blåser än någon analytiker någonsin hade kunnat hoppas vara.
Människor är inte lata. Dom ser till att maximera utfallet av sina insatser. Om du tillhör dom som har förankrat din självkänsla i arbetsnarkomani (tänk igenom det uttrycket) så är det något du ska ta upp med en psykolog och ingen annan.

Midsommar på Möja

Detta kan bara sluta på ett sätt.

Ägg är bra till mycket

Nikodemus har kommit på ett nytt trick att krydda helgmornarna med. Om man lägger ägg i sängen kan man sen mest luta sig tillbaka och iaktta kalebaliken som uppstår.

Ju mer saker förändras...

Har hittat ett nytt favorithak. Att det är en favorit vet man när man sitter och äter sin sallad och personen som ursprungligen tog emot min beställning kommer fram och frågar
"Skulle du vilja ha nån dressing till?"
Och jag glatt svarar
"Ja tack!"
Varpå nämnda person svarar med ett leende, går iväg, för att aldrig mer ses till.

Sommarsallad

Vissa på denna bilden är precis så busiga som man kan tro

Smultronstället

Man ska ge blommor till dom man tycker mycket om

Så nu står dom hemma hos densamme

Ciabattafrukost med syrran

Syndigt värre

Say hello to my little friend

And so an age has come to pass

Jägarens dilemma

Tidigare hade jag en teori om att vi människor är skapta på det sättet att såvida något inte fås genom kamp så är det inte av något värde.
Nu vill jag förfina min tes. Att vara redo för att ta emot segern är nyckeln. Att redan innan hunnit bilda sig en uppfattning och ha värderat priset högt, INNAN man får det, är nyckeln. Att känna rädslan att man KAN förlora, att det är VÄRT att kämpa för. Det är det som får priset att vara värt något. Det är därför det sedan tidernas begynnelse har lönat sig att spela svårfångad, för att få den andre att värdera upp vinsten. Simpel logik antar jag.
Är det så ni vill ha det, så varsågoda.

Minnen

Man skulle kunna likna mitt liv vid en åksjuk tivolinarkomans.
Jag bad om spänning och det fick jag.
Varje ögonblick bär möjligheten till en katastrof eller något fantastiskt.
En rymdraket som hjärta.
Utan styrförmåga eller mål.
Siktar på allt som syns.
Måste landa innan bränslet tar slut.
Krossar allt som kommer under mig.
Ber alltid om ursäkt.
Gråtandes.
Du tycker jag använder stora ord.
Dom används bara till att maskera ännu större känslor.
Ordens makt är stor.
Men vårdslöst använda blir dom innehållslösa.
Som mina känslor.
Stora och vårdslöst använda.
Ingenting man längre kan lita på.
En massa lidelse utan mål.
En massa tårar utan mening.
En massa ord.
En satans jävla massa ord.

Tomrum

Dagens tredje blogginlägg.
Jag har mycket som vill komma ut. Som att vara verbalt illamående.
Men nu börjar det balansera sig.
Synd att världen inte innehåller tillräckligt mycket tid.

http://open.spotify.com/track/4rp7e604nblHYU7J6fchZP

Om jag var den sista personen på planeten skulle jag inte vara så intresserad av att fotografera

Idag har jag försökt lista ut om det finns någon annan hårdvaluta här i världen än flickor. Det var inte meningen att låta fräck eller kontroversiell, men jag försöker lista ut vad som egentligen är poängen med allt för just mig. Vilken är min drivkraft i livet? Ja inte är det pengar eller makt iallafall. Det brukade vara att bli världsbäst på saker och ting, men sen hände något.
Jag tror min oskuldsfulla entusiasm fick en ordentlig törn för några år sen när jag var fullkomligt överbelastad med arbete och var enormt ensam och olycklig. Något sprack i mitt huvud. En spricka som sedan dess ger upphov till en känslomässig huvudvärk när kraven och stressen börjar ansamla sig.
Dom som fortfarande är odödliga besitter en enorm energi, och det är någonting jag beundrar. Jag är ofta väldigt kritisk mot mig själv; jag ÄR lat, jag märker det. Jag vill inte vara det, men omedvetet så undviker jag att anstränga mig för mycket.
Jag skäms för detta. Samtidigt förstår jag att det är ett självförsvar mot den enorma smärta som uppstått dom gångerna då jag verkligen hamnat i kläm. Men det är faktiskt inte ok att vara lat. Inte när det kommer till arbete. Inte när det kommer till fritid. Väldigt ok när det kommer till att ligga runt.
Jag är orolig för vissa personer i min omgivning. Jag vet att jag kommer att ta mitt ansvar den dagen dom krackelerar dom också. Jag är bara orolig för hur tung den bördan kommer att vara. Så länge jag orkar finns jag där iallafall.

Eldens anatomi

Om man ser tillbaka på händelsutvecklingar som jag varit pådrivande i så kan man vid första anblicken få uppfattningen att jag inte är riktigt klok.
Jag kan själv bli förvånad över hur snabbt saker och ting sker. Mitt agerande har blivit likställt med en pyroman som egentligen bara ville att människor inte skulle frysa.
Men alternativet att sköta sig själv och inte vara så aktiv i andra människors liv känns bara meningslöst. Jag lever för dramaturgin i relationer. Bland mina intressen befinner det sig på en ohotad förstaplats. Så har det inte alltid varit. Det måste vara åldern. Eller erfarenheten.
Jag behöver lära känna mig själv bättre.

Turbulens

Med ett lugnt och stabilt yttre rymmer jag ofta en orkan av känslor inombords. Spännande uppväxt javisst, samt en fallenhet för att söka sig till problem.
Märker att ju bättre vädret är desto ointressantare är det att blogga. Facebook-sidan blir dock spammad av bilder.
Jobbet går sådär. Ska dock på intervju på torsdag, vilket jag ser fram emot väldigt. Uppdragsbytet har gått långt över tiden. Vilket man kan tycka är märkligt då det ibland låter som att det sprutar av uppdrag för Java-kunnigt folk.
Har spenderat helgen väldigt plant, pga feber mestadels.
Denna värmen gör mig förvirrad. Jag kan inte riktigt bestämt säga varför, men att jag inte kan bestämma mig för vilken årstid det är gör för tillfället att allt bara snurrar ytterliggare..

På besök

Har haft närkontakt med urpsrungsbefolkningen.
Det händer för mycket i mitt liv. Jag behöver ta semester från mer än bara mitt arbete. Fotograferandet går utmärkt tankyouverymuch. Har hittat på en ny drink, portvin plus röd martini. Behöver ta en sån.. ibland. Tankspridd? Kanske. En bekant till mig roas av tanken att involvera mig i gruppsex. Jag roas av tanken att tanken roar någon. Jag har förresten ramat in och satt upp min första tavla i Stockholm. Det var en jättefin teckning jag fick av en person som tydligen målat den när vederbörande varit tokig. Jag ska börja kräva in teckningar från alla tokiga jag känner. Fast jag har inte väggar nog till det.

Mannen som försökte korsa Sveavägen

Jag gick upp 05.45. Gick igenom Gamla stan på nyregnade gator vilka reflekterade den blå himlen som började titta fram. Det var en förvånansvärt mild morgon. Jag har sedan en timme tillbaka suttit och druckit kaffe på mitt favoritcafé, och det är ännu en halvtimme till jag behöver tänka på att gå till jobbet.

Man kan förlora allt och vinna allt på samma gång. Jag förlåter alla. Livet är för kort för intolerans.

I min värld har jag personer som ibland tvivlar. Kära ni. Jag kan inte alltid vara allting, men det betyder inte att jag inte vill. Jag har så underbara människor runt mig. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Min vördnad inför er är djup och stark. TIllsammans gör vi världen bättre.

Jag vill berätta hur mycket jag tycker om dig, men det kan kan verka framfusigt, så du får tänka det istället.
http://open.spotify.com/track/1cspJ892efhnoFzT4A600G

Kött

Poll upplagd

Och Android-lägret har fått ytterliggare tyngd tack vare den nära förestående lanseringen av HTC Sensation.

Frågade mina kollegor på jobbet om vad det var för poäng med en telefon som är snabb som en lättare laptop, men möttes mest av burop då frågan tydligen var som att prata näringslära på ett konditori.

Jag ska försöka vara mer manlig och tycka att högre siffror är bättre än lägre. Förutom vikten då, och hyran, och åldern, som framstående undantag.

Nordiskt tungsinne

En vän sa till mig att hon fick ångest av min blogg. Jag tolkar det som att hon tycker att det vilar ett visst tungsinne över innehållet, och det kan säkert vara sant. Min kontemplativa läggning är nog lätt förväxlad, och utbytt, mot ett visst mått av nedstämdhet.

Jag har idag insett vad jag anser vara ett av dom stora problemen med mitt jobb; det innehåller inte en tillstymmelse till eftertanke. Vi är ett McDonalds eller en Britney Spears för mjukvaruindustrin, och den själlösa produktionsmentaliteten får mig att vantrivas. Jag vill arbeta med något jag kan anse ha någon betydelse för samhället i stort. Jag är funtad på det sättet att det bär mig emot att göra meningslöst arbete. Ingen bra egenskap om man vill passa in bland överstressade nyexade Asperger-killar. Eller, jag vill ju inte passa in, jag har försökt förklara det för min chef, och om sen ingen kan ta fasta på vad jag säger.. Oh well..

Ytterliggare påtryckningar från omvärlden att jag ska skaffa en IPhone, men jag är så kluven. Jag jobbar med Android och kan därmed lätt slänga ihop en app till mig själv vid behov om jag nu velat det, men jag gillar så mycket med Apples prylar också. Denna vånda. Jag får helt enkelt lägga upp en poll på denna sidan. Återkommer med det :-)

Den här kameran alltså...

Den tar bara sämre och sämre bilder. Det är ju en gammal Sony Ericsson prototyp, så det är väl förvånande att den hållit såhär länge egentligen.

Idag fick jag mjölk i kaffet trots att jag inte bad om det. Det fick mig att inse hur oviktigt jag anser det vara att få exakt det jag ber om. Antagligen är det för att jag själv gärna är lite slö på jobbet som jag har enorm tolerans mot andra som tar sig samma frihet. Min egen lilla altruistiska kamp mot utbrändhet och stress. Eller så är det för att jag lika gärna, eller hellre, blir överraskad än att jag får välja själv.

Var Glad

Förra året inledde jag, håll i er gott folk, shortssäsongen innan maj månad. Nu fick ni lite blandade tankar i huvudet, men till mitt försvar tänker jag framhålla att min förra arbetsplats, i en annan landsände, var något annorlunda vad gällde kontorskulturen.

VDn på det stället där jag för närvarande har mitt uppdrag är en nervig själ. Han har inget emot att stå bakom sina anställda och se efter så dom jobbar snabbt nog och att resultatet verkar bli bra. Känns lite amerikanskt faktiskt, och jag har personligen aldrig uppskattat återkommande frågor om hur det går.
Finns otroligt många komiska anekdoter från deras oerfarna sätt att bedriva deras verksamhet, men för allas bästa sätt tänker jag hålla sådana iaktagelser för mig själv. Hursomhelst så hade min chef lovat miljöombyte efter 6 veckar på den sweatshopen där jag sitter nu, men vi får se hur det blir med den saken tydligen.

Jonas har inget pokerfejs

Nej det har jag verkligen inte.
När jag håller på att vinna blir jag för exalterad. När jag håller på att förlora blir jag alldeles för upprörd.
Man kan aldrig vinna om alla andra anar vad man har på hand.
Jag är verkligen usel på det här.
Och ja, antingen är båda vinnare eller båda förlorare, det är så detta spelet funkar.
Det handlar om att lägga sina kort i rätt ordning, i rätt takt, och med rätt handlag.
Jag vill bara kasta kortleken i ansiktet på motståndaren och hoppa fram och ge en kram. Jag har spelteknisk mognad som en labrador. Men men. Jag gillar mig själv. Jag behöver bara hitta någon med samma uppfattning.

Min syster sa något otroligt tänkvärt idag. Hon sa att vid kontakt med godhet och makt så visas en persons rätta jag. Dvs, hur man agerar när man träffar någon som är genuint snäll visar hur bra man egentligen är själv som person. Eller hur man väljer att agera när man plötsligt får ovanligt mycket makt. Resonemanget är att få människor egentligen har nått den nivån av personlig mognad att dom kan hantera dessa två företeelser, och jag är beredd att hålla med.

Dagarna

Dagarna går fort nu.
Och jag hinner knappt skriva nåt i bloggen mellan att jag lämnar kudden och återkommer till den.
Jag är så sjukt nöjd med livet. Är lite orolig för att jag just nu befinner mig i en period jag kommer att längta tillbaka till under hårdare tider, men det är kanske dumt.

Nu blir det ju lite dumt också, kära läsare, att inte i detalj berätta vad som nu är så bra i mitt liv, men omständigheterna påbjuder en viss blygsamhet med detaljerna.

Igår GICK jag till jobbet, från Abrahamsberg till Tegnérgatan. Det tog en timme och femton minuter ungefär. Har ömma fötter idag då jag har relativt nya skor.
Denna veckan riskerar att bli en övertidsvecka dessutom med helgarbete, så jag är lite orolig för hur det ska bli med träningen. Miljöombytet med att flytta till Stockholm har gjort att jag kommit in i gamla vanor av hård träning och nyttig mat. Får hoppas att det håller i sig ett tag.

Macbooks

Jag gillar mina två macar.
Min Macbook Air följer med överallt, både inuti lägenheten och utanför, och min Macbook Pro är var jag göra tunga saker som att klippa film, kompilera javamög osv.
Håller på att redigera mitt första filmprojekt. Upptäckte genom empiri att min S95, som jag nyttjar för ändamålet, har nån slags magisk gräns på ca 30 minuter på hur långa tagningar man får ta i HD-format. Så inse min fasa när jag upptäcker att en av de bättre långtagningarna jag gjort avslutats strax innan slutet.
Åh detta lidande.

Idag hoppas jag få klappa en katt som heter Sam. Fast först ska jag börja med frukost.

Superschmertz

Nu har jag räknat ut varför alla är så fina i håret och i skägget i Stockholm.
Alla har Macbook Airs och Macbook Pros.
I kid you not.
Och dom har som bekant glossy skärmar som reflekterar som en spegel.

Ich bin so superschmertz.

Lunch igen

Digital-tv suger.
Iallafall det möget jag skaffade åt min syster. Segt är det att byta kanal. Trots svindyr utrustning är hela upplevelsen lite av ett 'meh'.
Jag funderar på att börja videoblogga. Inte mig själv, helst, utan saker som vi alla hade kunnat tycka vara intressanta. Alternativt ladda upp klipp på Facebook. En tanke börjar forma sig i mitt huvud om det hela.

Min kamera kan inte fokusera

Flickor.
En av servitriserna på mitt favocafé är uppenbarligen förtjust i mig. Hon är ganska rund. Jag vill inte att det ska vara en av mina mer bestående intryck, men tyvärr kan jag inte förlåta någon som misslyckas med att religiöst tillbe smalhetsnormen. Det är definitivt inte religionsfrihet i det här landet.
Jag kan inte föreställa mig alla ursäkter jag behövt haspla ur mig för att ursäkta och förklara för mina vänner att jag träffat, och värre; accepterat, någon ur en annan religion. Kättare från skönhetsreligionen har genom sitt aningslösa leverne förverkat sitt människovärde och deras golgata kan aldrig vara tillräckligt grym.
Jag vill sträcka mig från min trygga plats och säga högt ut att jag tycker hon är underbart vacker för att hon ser så bra ut för att hon är rund, men tiden det tagit för mig att inse detta talar för att jag kommer att glömma det igen. Det finns bara en enda plats i världen där man kan börja förändra sin besatthet med sina medmänniskors utseende.
Och det är i sitt hjärta.

Att döma en bok efter dess omslag

I likformighetens land gör man bäst att se ut som någon annan. Man får vara unik endast så mycket att man kan peka på var man hämtat sin inspiration. En människa är inte värd att vara sig själv. Du måste snabbt kunna kategoriseras, helst då för din egen del i någon av de nu gällande mer fördelaktiga kategorierna. I höghastighetsinformationens tid öppnas inte den bok som inte har ett yttre som ombesörjts med minst lika mycket arbete som dess innehåll. I sveriges kast-samhälle håller kärleken skräckslaget till i allt mer krympande öar av acceptabla upptagningsgrupper, som knappt är kompatibla med varandra då alla tittar åt samma håll. I en stad där man applicerar optimeringstänkandet på allt, inklusive sitt val av partner, sitter alla sorgset framför spegeln med en klump i magen och tänker; duger jag? Nej lille vän, antagligen inte.

Långlördag

Idag tar jag en välförtjänt vilodag efter gårdagens ryck.
Den började med insikten om att mitt Stockholmsfotograferande har blivit kraftigt eftersatt, så direkt vid uppvaknande kastar jag i mig frukost, tar kameran över armen och beger mig ner på söder. Efter någon timmes klickande är det dags för lunchfika och sedan införskaffande av skruvmejslar.
Härnäst åker jag hem och installerar mer minne i min arbetsdator, med hjälp av införskaffade mejslar, så att nu allt är redo för att klippa film förutom den lilla detaljen att jag inte har något råmaterial än.
Väl färdig med skruvandet beger jag och min syster oss raskt till Siba där en stor TV inhandlas, då den som min syster hade stående här dittills inte var hennes utan skulle lämnas tillbaka samma dag.
Efter TV-shoppandet blev det en snabb dusch och sedan färd mot en förfest i Solna, dit jag för övrigt också släpade kameran och i all förlägenhet glömde densamma. Efter förfesten åkte vi till ett bokat rum på ett ställe som hette K-Karaoke (nu insåg jag plötsligt varför jag har ont i halsen. Det förklara dock inte armen.) som inte blev alls så pinsamt som jag förställt mig. Vilken besvikelse.
Efter karaoken fortsatte vi till ett dansställe. Vid det här laget var jag så förfriskad att minnena jag har känns avlägsna och knappt självupplevda. Men jag gillade nog inte stället så värst, och folket där verkade inte gilla mig så värst heller.

10 timmar senare

Idag har jag:
1. Suttit i 10 timmar på jobbet.
2. Tröstshoppat/impulsköpt skit för tre tusen kronor.
3. Beundrat mina medarbetares extrema kompetens och magiska skicklighet med vilken dom utför sitt arbete.
4. Hittat en liten applikation som håller koll på hur mycket jag jobbar, vilket kommer leda till att varje sekund jag jobbar utöver mina 8 timmar antingen kan tas ut i komptid eller stadiga pesetas.
5. Haft lite ångest över mitt impulsköp.
6. Slutligen testat alla varmrätter på mitt favoritlunchställe. Gillar ingen av dom direkt. Fan. Men kaffet är gott.
7. Lovat min syster att diska.
8. Intalat mig själv att mitt impulsköp var av godo och att jag faktiskt behöver dom här sakerna, jobbade ju trots allt övertid.
9. Tackat nej till en öl med grabbarna pga punkt 1. (På en torsdag? Hallå?).
10. Blivit irriterad över punkt 1, 2, 6, 8 och 9.

Onsdagar är joggingdagar

Svenska institutet för sorgbearbetning ligger mittemot mitt jobb. Jag ska inte dra för stora växlar på det.

Mycket har hänt på sista tiden som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har skaffat Mac. Inte bara en dessutom, utan två. En fullt utrustad Macbook Air 13" samt den senaste modellen av Macbook Pro 15", 2.2GHz varianten (viktigt viktigt). Nu ska det tilläggas att jobbet skaffade mig den sistnämnda, men ändå. Så är det när man är född med guldsked i mun.

Vad som också ska anmärkas är att jag installerat Steam på Pro'n, och tänkte ägna denna kvällen åt att, förutom att vila efter en riktigt bra timmes kraftfull löpning, testa att spela Portal. Japp, jag har en mus, en Magic Mouse, utan knappar. Jag förväntar mig inget.

Införskaffandet av stativ går lite dåligt. Det är en sån där pryl man har svårt att värdera nyttan av innan man skaffat den. Det är möjligt jag blir förälskad och vill använda den till massor, det är ännu mer sannolikt att jag använder den en gång och aldrig mer. Betänk då att jag tänker lägga en sisådär en fyra tusen på den iallafall, så förstår ni mitt dilemma.

Nu ska jag inte tråka ut er mer. För er som inte hänger med i svängarna så, ja, jag har flyttat till Stockholm, och ja, det är ett smärre helvete här uppe. Tunnelbana > buss dock.

Saker som ska göras:
1. Skaffa cykel till långa cykelrundor (min förra blev stulen)
2. Filma så jag har råmaterial till att klippa film
3. Fotografera för denna blog
4. Skaffa stativ till kameran
5. Fotografera till Wikipedia
6. Börja ta min löpning mer seriöst igen
7. Gå till gym? Ja men när? Nattetid? Seriöst.

Om vårt arbete

Vad är egentligen utveckling?

Det slår mig varje gång jag med ett urskri och fruktansvärd vånda förlöses ur en alldeles underbart själsrogivande ledighet in i den kalla och bistra verkligheten som i folkmun kallas 8 timmars arbetsdag.

Nyckeln till frihet måste vara kunskap som kan leda till mer effektiv sysselsättning. Ökat tempo och förlängning av arbetstiden är bara kortsiktig kompensation för brist på kunskap, i en konkurrenssituation där motståndarna antingen sitter på mer kompetens eller mer välpiskad personal.

Var kommer välståndet ifrån? Hade välståndet försvunnit om man infört 4 timmars arbetsdag? Hade det ökat om man infört 12 timmars?

Min analys är att människans drift att trötta ut sig själv gör att hon väljer att leva på smärtgränsen för att slippa riskera att känna sig lat, oberoende om det finns en logisk poäng med det eller inte.

Viljan att arbeta går djupt i oss; i onlinerollspel används termen "grinding" (att grinda, svengelska av "to grind" dvs att mala), som ett beskrivande ord för när man repeterar en simpel syssla hundratals eller tusentals gånger i allt från en hel dag till flera veckor eller månader för att uppnå ett önskvärtresultat. Sysselsättning kan vara så basal som att var femte sekund trycka på en knapp under 6 timmars tid. Man gör det för att man vet att ansträngningen kan leda till något gott, men också för att själva arbetet skänker ro, för man gör något "vettigt".

Nu ska man inse att spelarna är fullt medvetna om den tvåfaldiga meningslösheten i detta: för det första är det ett datorspel; det är osannolikt att din karaktärs välstånd i spelet skulle påverka ditt eget välstånd utanför spelet i någon väsentlig mån. För det andra är sysselsättningen helt digital; det som kan ta månader att uppnå för en spelare är egentligen bara en check i en databas, dvs arbetet hade kunnat uppnås av att en av programmerarna tryckt på en knapp på sin sida. Det finns ingen resursbrist, ekonomisk förlust eller någon som helst relevans för någon annan egentligen, än just för spelaren och dennes närmaste införstådda.

Arbetet är per definition meningslöst. Det skänker bara en tillfredsställelse av att man inbillar sig att man faktiskt gör något värdefullt.

Är västvärldens arbetshets präglad av samma grundströmning? Arbetar vi hårt för att vi njuter ömsom hatar smärtan det ger oss? Lider vi alla av arbetsnarkomani som vi likt spelberoende kollektivt hade behövt bota genom att stiga ut ur vår grinding och istället se förnuftsmässigt på hur vi skapar en bättre värld?