Väta, kyla och smärta. Märkligt hur lite man tål innan man tycker det är lite bekymmersamt. I blöta kläder tittar jag mot skyn för en strimma hopp, men ser inget. Luttrad som den enhörningsjägare jag är ser jag framför mig ännu en karg tid utan vare sig sol eller kärlek. Detta är näst sista dagen, och benen är egentligen ganska slut efter gårdagens strapats. Men ännu finns det fanstyg kvar i gubbjäveln, så dom får allt klura ut lite värre omständigheter för att få stopp på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar