Dagarna

Dagarna går fort nu.
Och jag hinner knappt skriva nåt i bloggen mellan att jag lämnar kudden och återkommer till den.
Jag är så sjukt nöjd med livet. Är lite orolig för att jag just nu befinner mig i en period jag kommer att längta tillbaka till under hårdare tider, men det är kanske dumt.

Nu blir det ju lite dumt också, kära läsare, att inte i detalj berätta vad som nu är så bra i mitt liv, men omständigheterna påbjuder en viss blygsamhet med detaljerna.

Igår GICK jag till jobbet, från Abrahamsberg till Tegnérgatan. Det tog en timme och femton minuter ungefär. Har ömma fötter idag då jag har relativt nya skor.
Denna veckan riskerar att bli en övertidsvecka dessutom med helgarbete, så jag är lite orolig för hur det ska bli med träningen. Miljöombytet med att flytta till Stockholm har gjort att jag kommit in i gamla vanor av hård träning och nyttig mat. Får hoppas att det håller i sig ett tag.

Macbooks

Jag gillar mina två macar.
Min Macbook Air följer med överallt, både inuti lägenheten och utanför, och min Macbook Pro är var jag göra tunga saker som att klippa film, kompilera javamög osv.
Håller på att redigera mitt första filmprojekt. Upptäckte genom empiri att min S95, som jag nyttjar för ändamålet, har nån slags magisk gräns på ca 30 minuter på hur långa tagningar man får ta i HD-format. Så inse min fasa när jag upptäcker att en av de bättre långtagningarna jag gjort avslutats strax innan slutet.
Åh detta lidande.

Idag hoppas jag få klappa en katt som heter Sam. Fast först ska jag börja med frukost.

Superschmertz

Nu har jag räknat ut varför alla är så fina i håret och i skägget i Stockholm.
Alla har Macbook Airs och Macbook Pros.
I kid you not.
Och dom har som bekant glossy skärmar som reflekterar som en spegel.

Ich bin so superschmertz.

Lunch igen

Digital-tv suger.
Iallafall det möget jag skaffade åt min syster. Segt är det att byta kanal. Trots svindyr utrustning är hela upplevelsen lite av ett 'meh'.
Jag funderar på att börja videoblogga. Inte mig själv, helst, utan saker som vi alla hade kunnat tycka vara intressanta. Alternativt ladda upp klipp på Facebook. En tanke börjar forma sig i mitt huvud om det hela.

Min kamera kan inte fokusera

Flickor.
En av servitriserna på mitt favocafé är uppenbarligen förtjust i mig. Hon är ganska rund. Jag vill inte att det ska vara en av mina mer bestående intryck, men tyvärr kan jag inte förlåta någon som misslyckas med att religiöst tillbe smalhetsnormen. Det är definitivt inte religionsfrihet i det här landet.
Jag kan inte föreställa mig alla ursäkter jag behövt haspla ur mig för att ursäkta och förklara för mina vänner att jag träffat, och värre; accepterat, någon ur en annan religion. Kättare från skönhetsreligionen har genom sitt aningslösa leverne förverkat sitt människovärde och deras golgata kan aldrig vara tillräckligt grym.
Jag vill sträcka mig från min trygga plats och säga högt ut att jag tycker hon är underbart vacker för att hon ser så bra ut för att hon är rund, men tiden det tagit för mig att inse detta talar för att jag kommer att glömma det igen. Det finns bara en enda plats i världen där man kan börja förändra sin besatthet med sina medmänniskors utseende.
Och det är i sitt hjärta.

Att döma en bok efter dess omslag

I likformighetens land gör man bäst att se ut som någon annan. Man får vara unik endast så mycket att man kan peka på var man hämtat sin inspiration. En människa är inte värd att vara sig själv. Du måste snabbt kunna kategoriseras, helst då för din egen del i någon av de nu gällande mer fördelaktiga kategorierna. I höghastighetsinformationens tid öppnas inte den bok som inte har ett yttre som ombesörjts med minst lika mycket arbete som dess innehåll. I sveriges kast-samhälle håller kärleken skräckslaget till i allt mer krympande öar av acceptabla upptagningsgrupper, som knappt är kompatibla med varandra då alla tittar åt samma håll. I en stad där man applicerar optimeringstänkandet på allt, inklusive sitt val av partner, sitter alla sorgset framför spegeln med en klump i magen och tänker; duger jag? Nej lille vän, antagligen inte.

Långlördag

Idag tar jag en välförtjänt vilodag efter gårdagens ryck.
Den började med insikten om att mitt Stockholmsfotograferande har blivit kraftigt eftersatt, så direkt vid uppvaknande kastar jag i mig frukost, tar kameran över armen och beger mig ner på söder. Efter någon timmes klickande är det dags för lunchfika och sedan införskaffande av skruvmejslar.
Härnäst åker jag hem och installerar mer minne i min arbetsdator, med hjälp av införskaffade mejslar, så att nu allt är redo för att klippa film förutom den lilla detaljen att jag inte har något råmaterial än.
Väl färdig med skruvandet beger jag och min syster oss raskt till Siba där en stor TV inhandlas, då den som min syster hade stående här dittills inte var hennes utan skulle lämnas tillbaka samma dag.
Efter TV-shoppandet blev det en snabb dusch och sedan färd mot en förfest i Solna, dit jag för övrigt också släpade kameran och i all förlägenhet glömde densamma. Efter förfesten åkte vi till ett bokat rum på ett ställe som hette K-Karaoke (nu insåg jag plötsligt varför jag har ont i halsen. Det förklara dock inte armen.) som inte blev alls så pinsamt som jag förställt mig. Vilken besvikelse.
Efter karaoken fortsatte vi till ett dansställe. Vid det här laget var jag så förfriskad att minnena jag har känns avlägsna och knappt självupplevda. Men jag gillade nog inte stället så värst, och folket där verkade inte gilla mig så värst heller.

10 timmar senare

Idag har jag:
1. Suttit i 10 timmar på jobbet.
2. Tröstshoppat/impulsköpt skit för tre tusen kronor.
3. Beundrat mina medarbetares extrema kompetens och magiska skicklighet med vilken dom utför sitt arbete.
4. Hittat en liten applikation som håller koll på hur mycket jag jobbar, vilket kommer leda till att varje sekund jag jobbar utöver mina 8 timmar antingen kan tas ut i komptid eller stadiga pesetas.
5. Haft lite ångest över mitt impulsköp.
6. Slutligen testat alla varmrätter på mitt favoritlunchställe. Gillar ingen av dom direkt. Fan. Men kaffet är gott.
7. Lovat min syster att diska.
8. Intalat mig själv att mitt impulsköp var av godo och att jag faktiskt behöver dom här sakerna, jobbade ju trots allt övertid.
9. Tackat nej till en öl med grabbarna pga punkt 1. (På en torsdag? Hallå?).
10. Blivit irriterad över punkt 1, 2, 6, 8 och 9.

Onsdagar är joggingdagar

Svenska institutet för sorgbearbetning ligger mittemot mitt jobb. Jag ska inte dra för stora växlar på det.

Mycket har hänt på sista tiden som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har skaffat Mac. Inte bara en dessutom, utan två. En fullt utrustad Macbook Air 13" samt den senaste modellen av Macbook Pro 15", 2.2GHz varianten (viktigt viktigt). Nu ska det tilläggas att jobbet skaffade mig den sistnämnda, men ändå. Så är det när man är född med guldsked i mun.

Vad som också ska anmärkas är att jag installerat Steam på Pro'n, och tänkte ägna denna kvällen åt att, förutom att vila efter en riktigt bra timmes kraftfull löpning, testa att spela Portal. Japp, jag har en mus, en Magic Mouse, utan knappar. Jag förväntar mig inget.

Införskaffandet av stativ går lite dåligt. Det är en sån där pryl man har svårt att värdera nyttan av innan man skaffat den. Det är möjligt jag blir förälskad och vill använda den till massor, det är ännu mer sannolikt att jag använder den en gång och aldrig mer. Betänk då att jag tänker lägga en sisådär en fyra tusen på den iallafall, så förstår ni mitt dilemma.

Nu ska jag inte tråka ut er mer. För er som inte hänger med i svängarna så, ja, jag har flyttat till Stockholm, och ja, det är ett smärre helvete här uppe. Tunnelbana > buss dock.

Saker som ska göras:
1. Skaffa cykel till långa cykelrundor (min förra blev stulen)
2. Filma så jag har råmaterial till att klippa film
3. Fotografera för denna blog
4. Skaffa stativ till kameran
5. Fotografera till Wikipedia
6. Börja ta min löpning mer seriöst igen
7. Gå till gym? Ja men när? Nattetid? Seriöst.

Om vårt arbete

Vad är egentligen utveckling?

Det slår mig varje gång jag med ett urskri och fruktansvärd vånda förlöses ur en alldeles underbart själsrogivande ledighet in i den kalla och bistra verkligheten som i folkmun kallas 8 timmars arbetsdag.

Nyckeln till frihet måste vara kunskap som kan leda till mer effektiv sysselsättning. Ökat tempo och förlängning av arbetstiden är bara kortsiktig kompensation för brist på kunskap, i en konkurrenssituation där motståndarna antingen sitter på mer kompetens eller mer välpiskad personal.

Var kommer välståndet ifrån? Hade välståndet försvunnit om man infört 4 timmars arbetsdag? Hade det ökat om man infört 12 timmars?

Min analys är att människans drift att trötta ut sig själv gör att hon väljer att leva på smärtgränsen för att slippa riskera att känna sig lat, oberoende om det finns en logisk poäng med det eller inte.

Viljan att arbeta går djupt i oss; i onlinerollspel används termen "grinding" (att grinda, svengelska av "to grind" dvs att mala), som ett beskrivande ord för när man repeterar en simpel syssla hundratals eller tusentals gånger i allt från en hel dag till flera veckor eller månader för att uppnå ett önskvärtresultat. Sysselsättning kan vara så basal som att var femte sekund trycka på en knapp under 6 timmars tid. Man gör det för att man vet att ansträngningen kan leda till något gott, men också för att själva arbetet skänker ro, för man gör något "vettigt".

Nu ska man inse att spelarna är fullt medvetna om den tvåfaldiga meningslösheten i detta: för det första är det ett datorspel; det är osannolikt att din karaktärs välstånd i spelet skulle påverka ditt eget välstånd utanför spelet i någon väsentlig mån. För det andra är sysselsättningen helt digital; det som kan ta månader att uppnå för en spelare är egentligen bara en check i en databas, dvs arbetet hade kunnat uppnås av att en av programmerarna tryckt på en knapp på sin sida. Det finns ingen resursbrist, ekonomisk förlust eller någon som helst relevans för någon annan egentligen, än just för spelaren och dennes närmaste införstådda.

Arbetet är per definition meningslöst. Det skänker bara en tillfredsställelse av att man inbillar sig att man faktiskt gör något värdefullt.

Är västvärldens arbetshets präglad av samma grundströmning? Arbetar vi hårt för att vi njuter ömsom hatar smärtan det ger oss? Lider vi alla av arbetsnarkomani som vi likt spelberoende kollektivt hade behövt bota genom att stiga ut ur vår grinding och istället se förnuftsmässigt på hur vi skapar en bättre värld?